missförstånd och åter -......spegalr mitt liv just nu.

jag vet inte hur, men det är mycket som går snett nu. Jag vet att det är mitt fel och mitt ansvar, och jag blir inte förvånad... men ändå.-jaja..HUR FAN KUNDE JAG VARA SÅ DUM?
men jag är inte förvånad.-ha. (psykbryt.)
men...
sedan är jag ledsen och förvånad över att någon kunde tro att det jag vill ha och alltid har velat haft är medlidande, och att folk ska tycka synd om mig (!)
... jag trodde ni kände mig bättre än så... men se vilka signaler men kan sända ut även fast att man själv inte ens tänkt tanken... suck.
jag har själv aldrig ömkat mig själv, och kommer nog aldrig att göra, jag har den tanken att vad skit som än händer i mitt liv, och runt om, så sker det och när det redan har hänt så finns det inget att göra åt saken, mer än att försöka lära utav det... och ofta är det jag själv som är boven, då kan man väl för f-n inte tycka synd om sig själv?
jag vet inte var ifrån ni fått detta intryck, men det sårade mig att höra, och jag ska nu hädanefter verkligen tänka till både en och två gånger innan jag yttrar mig, och yppar mina känslor för vem som helst att misstolka...
det nästan så man blir lite bitter.

och om ni bara blir förbannade av att läsa mina snyftiga jävla utlägg, så låt bli då!
svårare än så är det väl inte.. ?