rabiat

de flesta mammor verkar i dagens informationssamhälle tydligt basunera ut sitt budskap; "JAG älskar MITT baaaarn" och.. det är inget fel med det, det är bra, sunt, naturligt och väldigt positivt att du älksar ditt barn. Men.. så till dagens samvetsfråga, handen på hjärtat nu.. ; kan du helt ärligt säga att du fortfarande skulle älska ditt barn och välkommna honom i ditt hem om det visar sig i framtiden att han är... ve och fasa... homosexuell, Bög, gillar att ha sex med killar? för närvarande har jag kontakt med två vuxna kvinnor som även de är mammor som, handen på hjärtat, redan har förmedlat sitt budskap till sina söner, att "kommer du hem och är bög, då är du inte längre min son".
Men jag tror att alla de som basunerar ut att de älskar sitt barn, skulle då förmodligen spontant svara Ja. Ingenting kan rubba den moderskärleken..

Vad tror ni att ni kommer att vinna på att trycka in erat barn i en könsroll redan nu? det är ett litet barn det handlar om?!
Blir så jävla skrattnödig när mammor och pappor pekar på din lille son och stolt viskar.. " Han har älskat bilar enda sen födseln.. det måste vara medfött, det är genetiskt.." Alltså jag dööör.. hur många hästar finns i stallet då liksom? Men jag är inte dummare än att jag kan inse att så säger ni ju, mammor och pappor bara för att det är er högsta vilja, ni önskar så brutalt mycket att det ska vara medfött att pojkar/män tycker om fordon, för så länge ni då lyckas hålla det intresset brinnande så har ni ju en helt normal pojke som är rätt och riktigt skapt i huvudet på alla sätt, och som kommer att växa upp till en helt normal man som är som man ska vara.
För inte kan ni väl på riktigt tro att det är medfött.. eller...? Ni tror inte att just det att ni vuxna runt barnet står och ler, klappar händerna, skrattar och brummar lustigt runt babyn med plastbilen i handen, att det kan ha någon form utav påverkan?
Och vad är den här grejen med att klä din lilla dotter som en rosa prinsesstårta? med hårband och rosett på den skalliga pannan. Samma sak där, ni är så jävla lurade. Om ni inte på allvar tycker att rosa prinsesstårteoutfit är snyggt, det kan väl inte vara speciellt möjligt eller?
Lika illa mår jag när jag ser en halvårs bebis med manligt kön, klädd i styva jeans och rutig skjorta, slips, kavaj whatever. Så otrolig ocharmigt när föräldrar klär sina små telningar till en imitation av en vuxen människa. Det är ett barn det handlar om, ni kan inte påverka barnet till att bli exakt som ni vill, barnet har en egen personlighet, som vissa föräldrar verkar göra allt för att strypa i sin linda.
Låt barnen vara, det handlar inte om att ni ska göra er pojke till en flicka eller er flicka till en pojke, det handlar om att ni ska låta barnen själva komma fram till vilken slags person hon eller han är, att ni ska ge barnet valfrihet, trygghet i sig själv som person. Är ert barn homosexuell så kan ni klä honom i blåjeans och flanellskjorta enda upp till tonåren, och det kommer ändå inte att förändra någonting.

det går som en viss tid mellan gångerna, trots att jag dyrt o heligt lovar att fortsätta skriva, lovar både er andra och mig själv.
Men.. fastnar i saker, i mig själv. Känner ett tvång och stretar emot per automatik.
Jag hatar automatik
förutom då det gäller... min Autoped!
sedan jag pratade med er senast så har jag införskaffat en sådan
från 1954, ja det är då den är tillverkad
så här ser den ut.. nästan. vissa delar har dock fallit bort och den ser lite skrynkligare ut nu för tiden.


Trots att jag är stolt över den, att den orkar gå framåt trots sin höga ålder, att den bär både mig och Nike dit vi vill.nästan. så skäms jag över den, jag får ta stora omvägar runt folksamlingar med såna där konstiga människor som kallas tonåringar (nu för tiden), förr var man barn och sedan vuxen, ja det var bättre förr. De brukar ropa och peka och bete sig oresonligt, inte alla men mest.. ja.. syrran och hennes gäng. De finns överallt.

Det är konstigt det där hur man både kan känna sig stolt men samtidigt skämmas..
kanske skäms man egentligen inte över sin autoped, utan därför att andra talar om att man borde skämmas, sedan kanske man skäms över att de lyckas också. eller så skäms man över sig själv, inte därför att man har en autoped, utan därför att man inte var stark nog att sträcka upp mittenfingret varje jävla gång man borde ha gjort det.


givetvis talar jag inte enbart om min autoped ovan

Vacker poesi och en fin tanke som en utav hennes vänner publicerade efteråt..
lööv it