JA nä.. alltså

Linnéa har träffat världens finaste tjej

jag kommer fortsätta vandra så att ni vet.
jag kommer fortsätta att söka efter någon som jag vet finns någonstans.
någon som ser mig, genom alla skydd och brister, någon som älskar mig för den jag är.
jag har inte panik
jag vill att mitt liv blir långt i allafall
så att jag hinner uppleva allt
allt det som måste vara vackert.
bortom den mörka skogen, som ändå är vacker på sitt sätt.

mmm

En lelle fick mig att bli påmind om hur mycket jag älskar taylor hanson<3
ni vet i det där pojkbandet som var simultant med backstreetboys någongång under the 90's
Omg. hade mitt rum tapetserat med posters där hans ansikte alltid såg ned på mig och log.
"Men han ser ju ut som en tjej, hur kan du tycka att han är snygg?!"
Men daaah.. det var ju det som var grejen!
Taylor Hanson skyddade mig, han såg inte bara ut som en tjej, han lät som en tjej, jag tror tamejfan att han var en tjej. Jag kunde i allafal vara normal, jag kunde älska ett pojkband och vara galen, som alla andra :)
jag älskar dig för det Taylor <3 puss

är det så att "freedom is just another word for nothing left to loose"?
så som good old janis uttryckte det.
----
senaste åren har det varit väldigt lugnt känslomässigt
har inte släppt in någon och det har varit lugnt på havet
så jävla skönt, sorgligt och ensamt
har levt i en känsla av beslutsamhet och styrka
och ja, frihet, rent känslomässigt.



jag vet att jag har hållit mina vänner på avstånd
jag vet att jag har spelat spel med anhöriga
bara för att slippa mina känslostormar
bara för att kunna fokusera på någonting annat än hur mina känslor hoppar upp&ner, hit&dit hela tiden.
ibland har det fungerat, ibland inte.
men oftast har jag varit i ett tillstånd av tomhet
de känslor av kärlek jag kunnat frammana har ju oavkortat gått till Nike

det finns säkert orsaker till att jag varit så
men jag behöver inte gå in på det
jag vet ju
men samtidigt inte

åsså jag då, sötast av dem alla

niiiiikeeeeeeeeeeeeeeeeeeee

nike kollar ner i badkaret
skriker
" NEEEEEEEEEJ! jälar, åh neeej beebísen!!!!"
syftar då på en utav mina shampooflaskor som ligger o guppar i skummet.

ligger just nu i sängen och asgarvar rätt ner i madrassen för att Nike även hon ligger i sängen och asgarvar och gör höga pruttljud med munnen, och allt detta i sömnen :)
det kittlar i magen och roar min själ, det lugnar mitt sinne som den senaste tiden varit allt för fyllt av oro för denna lilla varelse.

"mamma, nu jag gå mina kompisar; nu jag inte vara med dig mer, förstår du?!"

"Love you? Nää du älskar inte han, du älskar mig; Nike!"

"Nu jag arg dig! Förstår du... aldrig nånsin... (mutter, mutter) du förstörde mitt hus!"


3 fina citat från min unge,Nike :P kaxigast i byn.

13/5

Utan blöja nästan hela dagen, så glad för det är Nike
och jag med
Idag har hon även ridit på eriks mammas häst, vid lögdöbruk
det var asgrymt tyckte Nike, även om hon var skiträdd innan hon blev modig. Odin visade vägen, söt

rabiat

de flesta mammor verkar i dagens informationssamhälle tydligt basunera ut sitt budskap; "JAG älskar MITT baaaarn" och.. det är inget fel med det, det är bra, sunt, naturligt och väldigt positivt att du älksar ditt barn. Men.. så till dagens samvetsfråga, handen på hjärtat nu.. ; kan du helt ärligt säga att du fortfarande skulle älska ditt barn och välkommna honom i ditt hem om det visar sig i framtiden att han är... ve och fasa... homosexuell, Bög, gillar att ha sex med killar? för närvarande har jag kontakt med två vuxna kvinnor som även de är mammor som, handen på hjärtat, redan har förmedlat sitt budskap till sina söner, att "kommer du hem och är bög, då är du inte längre min son".
Men jag tror att alla de som basunerar ut att de älskar sitt barn, skulle då förmodligen spontant svara Ja. Ingenting kan rubba den moderskärleken..

Vad tror ni att ni kommer att vinna på att trycka in erat barn i en könsroll redan nu? det är ett litet barn det handlar om?!
Blir så jävla skrattnödig när mammor och pappor pekar på din lille son och stolt viskar.. " Han har älskat bilar enda sen födseln.. det måste vara medfött, det är genetiskt.." Alltså jag dööör.. hur många hästar finns i stallet då liksom? Men jag är inte dummare än att jag kan inse att så säger ni ju, mammor och pappor bara för att det är er högsta vilja, ni önskar så brutalt mycket att det ska vara medfött att pojkar/män tycker om fordon, för så länge ni då lyckas hålla det intresset brinnande så har ni ju en helt normal pojke som är rätt och riktigt skapt i huvudet på alla sätt, och som kommer att växa upp till en helt normal man som är som man ska vara.
För inte kan ni väl på riktigt tro att det är medfött.. eller...? Ni tror inte att just det att ni vuxna runt barnet står och ler, klappar händerna, skrattar och brummar lustigt runt babyn med plastbilen i handen, att det kan ha någon form utav påverkan?
Och vad är den här grejen med att klä din lilla dotter som en rosa prinsesstårta? med hårband och rosett på den skalliga pannan. Samma sak där, ni är så jävla lurade. Om ni inte på allvar tycker att rosa prinsesstårteoutfit är snyggt, det kan väl inte vara speciellt möjligt eller?
Lika illa mår jag när jag ser en halvårs bebis med manligt kön, klädd i styva jeans och rutig skjorta, slips, kavaj whatever. Så otrolig ocharmigt när föräldrar klär sina små telningar till en imitation av en vuxen människa. Det är ett barn det handlar om, ni kan inte påverka barnet till att bli exakt som ni vill, barnet har en egen personlighet, som vissa föräldrar verkar göra allt för att strypa i sin linda.
Låt barnen vara, det handlar inte om att ni ska göra er pojke till en flicka eller er flicka till en pojke, det handlar om att ni ska låta barnen själva komma fram till vilken slags person hon eller han är, att ni ska ge barnet valfrihet, trygghet i sig själv som person. Är ert barn homosexuell så kan ni klä honom i blåjeans och flanellskjorta enda upp till tonåren, och det kommer ändå inte att förändra någonting.

det går som en viss tid mellan gångerna, trots att jag dyrt o heligt lovar att fortsätta skriva, lovar både er andra och mig själv.
Men.. fastnar i saker, i mig själv. Känner ett tvång och stretar emot per automatik.
Jag hatar automatik
förutom då det gäller... min Autoped!
sedan jag pratade med er senast så har jag införskaffat en sådan
från 1954, ja det är då den är tillverkad
så här ser den ut.. nästan. vissa delar har dock fallit bort och den ser lite skrynkligare ut nu för tiden.


Trots att jag är stolt över den, att den orkar gå framåt trots sin höga ålder, att den bär både mig och Nike dit vi vill.nästan. så skäms jag över den, jag får ta stora omvägar runt folksamlingar med såna där konstiga människor som kallas tonåringar (nu för tiden), förr var man barn och sedan vuxen, ja det var bättre förr. De brukar ropa och peka och bete sig oresonligt, inte alla men mest.. ja.. syrran och hennes gäng. De finns överallt.

Det är konstigt det där hur man både kan känna sig stolt men samtidigt skämmas..
kanske skäms man egentligen inte över sin autoped, utan därför att andra talar om att man borde skämmas, sedan kanske man skäms över att de lyckas också. eller så skäms man över sig själv, inte därför att man har en autoped, utan därför att man inte var stark nog att sträcka upp mittenfingret varje jävla gång man borde ha gjort det.


givetvis talar jag inte enbart om min autoped ovan

Vacker poesi och en fin tanke som en utav hennes vänner publicerade efteråt..
lööv it

Ännu en människa har mitt i livet fallit offer för den satans förbannade cancern, vila i frid Göte

www.cancerfonden.se

någonting jag finner väldigt svårt är hur man handskas med rabiata släktingar/ familjemedlemmar, totalt fördomsfulla, såna som kanske aldrig någonsin har suttit ned och tänkt om sitt eget tänkande. För hur är man funtad om man tar för givet att precis alla andra runt om ens eget autistiska jag, uppskattar att man i ungefär varannan mening häver ur sig saker som; " .. blåneger, är ju så svart så man blir fan rädd", eller ; " jag tror jag blir med prickiga negerbarn".
Och detta trots det att jag vänligt men bestämt ett flertal gånger framfört att framför mig och mitt barn så yttrar du inte dessa ord, vare sig som skämt eller som åsikter.
Det är som att dom glömmer bort sig, att detta sätt att vara/ uttrycka sig är så djupt rotat i deras beteende, att det till och med har blivit en reflex.
För att citera emma; " Hillbilly"'s, ja verkligen...
Dagens fråga: ska man behöva säga upp släktskapet för att det ska bli någon ordning?
jag skäms tamej fan.. jag tycker även att det är dåligt av mig, att jag inte rytit i på skarpen. Deras privata åsikter kan jag inte göra så mycket åt, tyvärr. Men när den blir offentlig och kastad i ansiktet på ett barn, mitt barn, som jag vill ska vara fri från sådan vokabulär och fri att skapa sig en egen bild av andra människor, då jävlar börjar det lilla tålamodet att tryta...

en annan sjuk sak med min släkt; en medlem är tremänning med Daniel Westling, ve och fasa; ponera att någon okänd virussjukdom skulle drabba hela kungahuset och alla skulle utplånas, skulle hon då bli drottning?
ja det är mycket man kan fundera över...

Grease och annat i sthlm

jo i helgen som var så var ju jag å morsan i sthlm, götgatan- götalejon-grease!
sov på en sunkig liten båt i titanicfärger, inga namn nämnda, men ändock; jävligt sköna sängar, frukosten var även den skön, billigaste alternativet var det och mögel i duschen.
det var fint att komma iväg med moder en sväng, även om hon ringde hem/ hem ringde henne kanske tio gånger per dag, så var det ändå liksom bra. Vi hade trevligt på söders höjder, som jag älskar, älskar, älskar.. känner mig alltid så fruktansvärt poetisk när jag är där, och äventyrslysten. Självaste Mian Lodalen tipsade mig om ställen vi skulle besöka när vi ändå var där, hallå hur coolt är inte det?! att Snygg-Mian snackade med mig? så coolt så det nästan inte finns ju.. hon är oerhört gift och nästan dubbelt så gammal som undertecknad, men man veeet ju aldrig ;p
Mamma såg någon gammal boxare som tydligen varit kändis för hundra år sedan; hua-hua någonting eller hulahula .. ja i allafall så gjorde det henne lite uppspelt och lycklig.
rekommenderar Grease-musikalen till alla som vet med sig om att de inte är själsligt stelopererade idioter i allafall, kommer till en stad nära dig, i augusti.
tack mamma <3 för en resa och upplevelse jag kommer att minnas och värdesätta under mitt livs gång, det är ju inte så ofta man kan göra något på tu man hand, när man har typ femtio syskon som jag. Holmö brygga för några år sedan; en lunch, nu Grease-sthlm, och ja.. innan det var det väl på förlossningen vi gjorde något bara hon och jag.
mvh/erika

så jävla trött, men lycklig.
glad över att jag är jag
jag vill få till något riktigt jävla fint nu '
något som gör att ni äntligen förstår hur förträffligt rätt jag är
minns när jag kom ut, var väl fjorton, femton bast då. Hur folk jag känt hela livet, bokstavligt talat vände mig ryggen, låtsades att de blivit synskadade, gled förbi mig på bussen...
Hur stark jag kände mig då, så jävla kaxig. Morsan trodde att jag läst för mycket, det jag kan känna är att jag är ledsen över att jag inte kan leva så länge, så att jag kan läsa allt skrivet i hela världen.
Första gången hon kysste mig, var vid sidan av ett fullsatt dansgolv, femtiotalisterna svängde sina lurviga, och det var knappt någon som såg de två tjejerna som satt på slagbordet i trä, alldeles bredvid, vid sidan av, det var ingen som såg att de kysste varandra, slätade av, hånglade, ingen såg att jag fick tusen elshocker i mina läppar o i min skalle, att rummet snurrade och att allt var rätt. Hon hade mörklila skjorta. Spriten låg gömd i en snöhög utanför.

Min egen far som alltid stått halvt bortvänd, vände då hela varvet ut så att säga, där i svängen tappade han bort mig, och således jag honom. Livet gick vidare, man sparkade uppåt. Vissa skämdes. Ibland skämdes jag själv, eller kände mig förolämpad, det är svårt att särskilja.
När jag då omedvetet gick in i heteronormen igen och dolde mig, kom vissa krypandes, deklarerade sina känslor angående mitt liv, bekfräftade lite utav det jag delvis känt på mig i vissa fall, shockerade mig med sina åsikter i andra.. Å där var jag, nickedockan. För visst är det skönt när andra börjar tycka om en igen? När man är en utav dom. Grejen är bara den att jag är inte en utav dom, har aldrig varit och vill aldrig bli. Ja jag erkänner, livet jag har levt de senaste åren, med en sambo av rätt kön, även om ni aldrig ansåg att just sambon var rätt, så var han i allafall av rätt kön och det var bra nog, det var skönt för er, ni kunde låtsas, ingen behövde veta att eran dotter, (kusin, systerdotter, brorsdotter, barnbarn) var onormal.
Nu är jag här, och min före detta sambo är min vän, som han alltid varit, ingenting mer, ok? Han är pappan till min dotter, som ni vet, och det är bra, han är bra. Jag klev in i falskheten själv, men det var verkligen med hjälp utav andra, till en början trodde jag att det skulle gå att fortfarande vara jag, även fast att vi bodde ihop, men det gick ju inte. Jag var inte så stark.
Idag är jag glad över att jag är jag, som jag alltid varit, och ni kan ju sluta blunda nu, och vänd mig ryggen igen, men gör det fort.
Jag vill aldrig mer behaga er.

8e flytten dags att landa

lika söta båda två?

så.. i morgon flyttar vi då.. igen

åttonde gången på åtta år för mig, nu vill jag landa

både i mig själv och i hela min livssituation

plugget känns bra, läser till lärare på mitt universitetet.

Att vara mamma känns bra.

Att vara jag känns bra.

Tillbaka till älskade Bergeforsen, jag å Nike och kissen

det ska bli något bra av det här

och flyttandet ska få något av ett slut, för en stund, en god stund.