Ännu en människa har mitt i livet fallit offer för den satans förbannade cancern, vila i frid Göte

www.cancerfonden.se

någonting jag finner väldigt svårt är hur man handskas med rabiata släktingar/ familjemedlemmar, totalt fördomsfulla, såna som kanske aldrig någonsin har suttit ned och tänkt om sitt eget tänkande. För hur är man funtad om man tar för givet att precis alla andra runt om ens eget autistiska jag, uppskattar att man i ungefär varannan mening häver ur sig saker som; " .. blåneger, är ju så svart så man blir fan rädd", eller ; " jag tror jag blir med prickiga negerbarn".
Och detta trots det att jag vänligt men bestämt ett flertal gånger framfört att framför mig och mitt barn så yttrar du inte dessa ord, vare sig som skämt eller som åsikter.
Det är som att dom glömmer bort sig, att detta sätt att vara/ uttrycka sig är så djupt rotat i deras beteende, att det till och med har blivit en reflex.
För att citera emma; " Hillbilly"'s, ja verkligen...
Dagens fråga: ska man behöva säga upp släktskapet för att det ska bli någon ordning?
jag skäms tamej fan.. jag tycker även att det är dåligt av mig, att jag inte rytit i på skarpen. Deras privata åsikter kan jag inte göra så mycket åt, tyvärr. Men när den blir offentlig och kastad i ansiktet på ett barn, mitt barn, som jag vill ska vara fri från sådan vokabulär och fri att skapa sig en egen bild av andra människor, då jävlar börjar det lilla tålamodet att tryta...

en annan sjuk sak med min släkt; en medlem är tremänning med Daniel Westling, ve och fasa; ponera att någon okänd virussjukdom skulle drabba hela kungahuset och alla skulle utplånas, skulle hon då bli drottning?
ja det är mycket man kan fundera över...

Grease och annat i sthlm

jo i helgen som var så var ju jag å morsan i sthlm, götgatan- götalejon-grease!
sov på en sunkig liten båt i titanicfärger, inga namn nämnda, men ändock; jävligt sköna sängar, frukosten var även den skön, billigaste alternativet var det och mögel i duschen.
det var fint att komma iväg med moder en sväng, även om hon ringde hem/ hem ringde henne kanske tio gånger per dag, så var det ändå liksom bra. Vi hade trevligt på söders höjder, som jag älskar, älskar, älskar.. känner mig alltid så fruktansvärt poetisk när jag är där, och äventyrslysten. Självaste Mian Lodalen tipsade mig om ställen vi skulle besöka när vi ändå var där, hallå hur coolt är inte det?! att Snygg-Mian snackade med mig? så coolt så det nästan inte finns ju.. hon är oerhört gift och nästan dubbelt så gammal som undertecknad, men man veeet ju aldrig ;p
Mamma såg någon gammal boxare som tydligen varit kändis för hundra år sedan; hua-hua någonting eller hulahula .. ja i allafall så gjorde det henne lite uppspelt och lycklig.
rekommenderar Grease-musikalen till alla som vet med sig om att de inte är själsligt stelopererade idioter i allafall, kommer till en stad nära dig, i augusti.
tack mamma <3 för en resa och upplevelse jag kommer att minnas och värdesätta under mitt livs gång, det är ju inte så ofta man kan göra något på tu man hand, när man har typ femtio syskon som jag. Holmö brygga för några år sedan; en lunch, nu Grease-sthlm, och ja.. innan det var det väl på förlossningen vi gjorde något bara hon och jag.
mvh/erika

så jävla trött, men lycklig.
glad över att jag är jag
jag vill få till något riktigt jävla fint nu '
något som gör att ni äntligen förstår hur förträffligt rätt jag är
minns när jag kom ut, var väl fjorton, femton bast då. Hur folk jag känt hela livet, bokstavligt talat vände mig ryggen, låtsades att de blivit synskadade, gled förbi mig på bussen...
Hur stark jag kände mig då, så jävla kaxig. Morsan trodde att jag läst för mycket, det jag kan känna är att jag är ledsen över att jag inte kan leva så länge, så att jag kan läsa allt skrivet i hela världen.
Första gången hon kysste mig, var vid sidan av ett fullsatt dansgolv, femtiotalisterna svängde sina lurviga, och det var knappt någon som såg de två tjejerna som satt på slagbordet i trä, alldeles bredvid, vid sidan av, det var ingen som såg att de kysste varandra, slätade av, hånglade, ingen såg att jag fick tusen elshocker i mina läppar o i min skalle, att rummet snurrade och att allt var rätt. Hon hade mörklila skjorta. Spriten låg gömd i en snöhög utanför.

Min egen far som alltid stått halvt bortvänd, vände då hela varvet ut så att säga, där i svängen tappade han bort mig, och således jag honom. Livet gick vidare, man sparkade uppåt. Vissa skämdes. Ibland skämdes jag själv, eller kände mig förolämpad, det är svårt att särskilja.
När jag då omedvetet gick in i heteronormen igen och dolde mig, kom vissa krypandes, deklarerade sina känslor angående mitt liv, bekfräftade lite utav det jag delvis känt på mig i vissa fall, shockerade mig med sina åsikter i andra.. Å där var jag, nickedockan. För visst är det skönt när andra börjar tycka om en igen? När man är en utav dom. Grejen är bara den att jag är inte en utav dom, har aldrig varit och vill aldrig bli. Ja jag erkänner, livet jag har levt de senaste åren, med en sambo av rätt kön, även om ni aldrig ansåg att just sambon var rätt, så var han i allafall av rätt kön och det var bra nog, det var skönt för er, ni kunde låtsas, ingen behövde veta att eran dotter, (kusin, systerdotter, brorsdotter, barnbarn) var onormal.
Nu är jag här, och min före detta sambo är min vän, som han alltid varit, ingenting mer, ok? Han är pappan till min dotter, som ni vet, och det är bra, han är bra. Jag klev in i falskheten själv, men det var verkligen med hjälp utav andra, till en början trodde jag att det skulle gå att fortfarande vara jag, även fast att vi bodde ihop, men det gick ju inte. Jag var inte så stark.
Idag är jag glad över att jag är jag, som jag alltid varit, och ni kan ju sluta blunda nu, och vänd mig ryggen igen, men gör det fort.
Jag vill aldrig mer behaga er.