byx

Jag hade sån panik idag, trodde jag skulle bli sinnessjuk.
sååå jävlaa tråkigt och ingenting att göra tyckte jag, alla har fullt upp med sitt
som att jag inte riktigt ingår i någons liv
då drack jag i ren desperation fem koppar kaffe på raken i ett patetiskt försök att imitera en fylla...
det hände inget.

sedan gick jag upp på vinden och började planlöst slänga ner gamla kläder i huvet på en förvånad unge. en gammal jacka blev ett par nya byxor till nike, som jag gillar eftersom det är de första jag syr men dom blev ganska bra, med häng o allt. nike gallskrek dock när jag ville ha henne att prova byxorna. men det var nog en engångsföreteelse.. heh..

dagen

trötthet.
har försökt få till det hela dagen
ett inlägg alltså, men icke
ville så gärna berätta för er om min inflammation; hörselgångsinflammation
annorlunda va? men det gör lika ont som en vanlig tråkig öroninflammation, så där var det roliga över liksom, "dom" sa även att jag inte skulle doppa huvudet mer när jag badade( lite pinsamt att erkänna att det gör jag var gång jag badar, vilket är ungefär varje dag), och att jag ej heller mer skall införa bomullstops i min hörselgång, inte något annat heller för den delen, hur ska jag klara detta? jag känner mig smutsig, förnedrad, äcklig. kommer det att bokstavligt talat ramla ut vaxkakor nu ur öronen på mig, eller hur går det till? jag brukar annars rensa öronen två gånger på dag ungefär. Ni som vet, hur fungerar örats automatiska reningsmekanism egentligen?


halv fem i natt så vaknade monstret och ville åka till dagis."hej, e vaken? sovi gott?"det brukar vara glädjande att höra dessa ord, men inte i natt då. Hon fick åka till sitt rum i stället. när hon väl kom till älskade dagiset så sov hon som en stock...
Vilket inte jag gjorde vare sig innan eller efter detta, på grund av mitt öra, även på grund av nike. Jag tänker aldrig mer berätta för henne att hon ska till dagis dagen efter kvällen före, då händer alltid något sånt här knas, värre än ett barn på julafton. I och för sig, jag har aldrig upplevt dagislivet själv så jag vet ju inte vad jag talar om.

I morgon; studiebesök på mellannorrlands hospice.. jag ÄR nervös, dels är jag orolig för hur jag ska reagera, hela denna kurs har ju varit ett ända bitasigsjälvitungan-moment, jag är såå känslig, dels är jag orolig för att jag inte ska hitta till parkeringen där annika eller vad hon heter ska hämta upp mig, men det är ett mindre bekymmer.

men du, vi hörs

skäms

jag blir halvskraj när jag ser tillbaks och läser vissa av mina tidigare inlägg
de saknar ju helt personlighet och jag känner att det kan lika väl vara någon annan glad "mamma-bloggare" som skrivit dom.. vissa bara.. men urk.
ska skärpa till mig
ska vara mig själv
eller.. ska jag det verkligen?
när man har blivit förälder så försvinner väl hela ens jag och man måste väl gå helt upp i den lilla personen som plötsligt finns överallt och så ska man helst skriva någonting klätschigt om sin "underbara sambo" också, annars är man trist och plump.
ursäkta jag tror jag måste kräkas en stund