det går som en viss tid mellan gångerna, trots att jag dyrt o heligt lovar att fortsätta skriva, lovar både er andra och mig själv.
Men.. fastnar i saker, i mig själv. Känner ett tvång och stretar emot per automatik.
Jag hatar automatik
förutom då det gäller... min Autoped!
sedan jag pratade med er senast så har jag införskaffat en sådan
från 1954, ja det är då den är tillverkad
så här ser den ut.. nästan. vissa delar har dock fallit bort och den ser lite skrynkligare ut nu för tiden.


Trots att jag är stolt över den, att den orkar gå framåt trots sin höga ålder, att den bär både mig och Nike dit vi vill.nästan. så skäms jag över den, jag får ta stora omvägar runt folksamlingar med såna där konstiga människor som kallas tonåringar (nu för tiden), förr var man barn och sedan vuxen, ja det var bättre förr. De brukar ropa och peka och bete sig oresonligt, inte alla men mest.. ja.. syrran och hennes gäng. De finns överallt.

Det är konstigt det där hur man både kan känna sig stolt men samtidigt skämmas..
kanske skäms man egentligen inte över sin autoped, utan därför att andra talar om att man borde skämmas, sedan kanske man skäms över att de lyckas också. eller så skäms man över sig själv, inte därför att man har en autoped, utan därför att man inte var stark nog att sträcka upp mittenfingret varje jävla gång man borde ha gjort det.


givetvis talar jag inte enbart om min autoped ovan