någonting jag finner väldigt svårt är hur man handskas med rabiata släktingar/ familjemedlemmar, totalt fördomsfulla, såna som kanske aldrig någonsin har suttit ned och tänkt om sitt eget tänkande. För hur är man funtad om man tar för givet att precis alla andra runt om ens eget autistiska jag, uppskattar att man i ungefär varannan mening häver ur sig saker som; " .. blåneger, är ju så svart så man blir fan rädd", eller ; " jag tror jag blir med prickiga negerbarn".
Och detta trots det att jag vänligt men bestämt ett flertal gånger framfört att framför mig och mitt barn så yttrar du inte dessa ord, vare sig som skämt eller som åsikter.
Det är som att dom glömmer bort sig, att detta sätt att vara/ uttrycka sig är så djupt rotat i deras beteende, att det till och med har blivit en reflex.
För att citera emma; " Hillbilly"'s, ja verkligen...
Dagens fråga: ska man behöva säga upp släktskapet för att det ska bli någon ordning?
jag skäms tamej fan.. jag tycker även att det är dåligt av mig, att jag inte rytit i på skarpen. Deras privata åsikter kan jag inte göra så mycket åt, tyvärr. Men när den blir offentlig och kastad i ansiktet på ett barn, mitt barn, som jag vill ska vara fri från sådan vokabulär och fri att skapa sig en egen bild av andra människor, då jävlar börjar det lilla tålamodet att tryta...

en annan sjuk sak med min släkt; en medlem är tremänning med Daniel Westling, ve och fasa; ponera att någon okänd virussjukdom skulle drabba hela kungahuset och alla skulle utplånas, skulle hon då bli drottning?
ja det är mycket man kan fundera över...