så jävla trött, men lycklig.
glad över att jag är jag
jag vill få till något riktigt jävla fint nu '
något som gör att ni äntligen förstår hur förträffligt rätt jag är
minns när jag kom ut, var väl fjorton, femton bast då. Hur folk jag känt hela livet, bokstavligt talat vände mig ryggen, låtsades att de blivit synskadade, gled förbi mig på bussen...
Hur stark jag kände mig då, så jävla kaxig. Morsan trodde att jag läst för mycket, det jag kan känna är att jag är ledsen över att jag inte kan leva så länge, så att jag kan läsa allt skrivet i hela världen.
Första gången hon kysste mig, var vid sidan av ett fullsatt dansgolv, femtiotalisterna svängde sina lurviga, och det var knappt någon som såg de två tjejerna som satt på slagbordet i trä, alldeles bredvid, vid sidan av, det var ingen som såg att de kysste varandra, slätade av, hånglade, ingen såg att jag fick tusen elshocker i mina läppar o i min skalle, att rummet snurrade och att allt var rätt. Hon hade mörklila skjorta. Spriten låg gömd i en snöhög utanför.

Min egen far som alltid stått halvt bortvänd, vände då hela varvet ut så att säga, där i svängen tappade han bort mig, och således jag honom. Livet gick vidare, man sparkade uppåt. Vissa skämdes. Ibland skämdes jag själv, eller kände mig förolämpad, det är svårt att särskilja.
När jag då omedvetet gick in i heteronormen igen och dolde mig, kom vissa krypandes, deklarerade sina känslor angående mitt liv, bekfräftade lite utav det jag delvis känt på mig i vissa fall, shockerade mig med sina åsikter i andra.. Å där var jag, nickedockan. För visst är det skönt när andra börjar tycka om en igen? När man är en utav dom. Grejen är bara den att jag är inte en utav dom, har aldrig varit och vill aldrig bli. Ja jag erkänner, livet jag har levt de senaste åren, med en sambo av rätt kön, även om ni aldrig ansåg att just sambon var rätt, så var han i allafall av rätt kön och det var bra nog, det var skönt för er, ni kunde låtsas, ingen behövde veta att eran dotter, (kusin, systerdotter, brorsdotter, barnbarn) var onormal.
Nu är jag här, och min före detta sambo är min vän, som han alltid varit, ingenting mer, ok? Han är pappan till min dotter, som ni vet, och det är bra, han är bra. Jag klev in i falskheten själv, men det var verkligen med hjälp utav andra, till en början trodde jag att det skulle gå att fortfarande vara jag, även fast att vi bodde ihop, men det gick ju inte. Jag var inte så stark.
Idag är jag glad över att jag är jag, som jag alltid varit, och ni kan ju sluta blunda nu, och vänd mig ryggen igen, men gör det fort.
Jag vill aldrig mer behaga er.